En dimma

Natten ligger tyngre i mitt huvud än över staden. Det var många nätter sen jag sov. Om jag blundar ser jag de senaste dagarna passera i revy. Allt har gått så snabbt. Har träffat så många roliga människor, försöker sortera var när och hur, men allt är en dimma. Försöker minnas vad regissören sa idag men kan inte fokusera. Försöker minnas när jag kom till stockholm igår, men minns bara många vänner och mycket dans. Det är inte minnet som sviker, det är nånting annat. Allt smälter ihop till en enda händelse. Alla ansikten. Vem sa vad... Vilka har jag träffat? Så många oväntade möten att jag inte vet om jag drömt eller faktiskt träffat alla dessa människor. Vilken känsla? Vad skrattade jag åt? Jag minns hur jag grät igår på grund av en provokation. Mitt på dagen. Det va otroligt skönt, ett uppbrott i allt som bara rusade förbi. En kort paus av reflektion. Och sen var lyckan åter sådär nästintill obehagligt stark. Sådär oslagbart överväldigande.

Att gråta och att skratta gör livet till en regnbåge med en skatt i slutet. Som man bara hittar om man vågar. Och vågar man så finns alltid risken att man känner sig dum, patetisk, misslyckad, naiv, fånig, töntig, bortgjord, därför att man bara genom att vara människa har berättigat andra att bedöma en själv. Det är ganska perverst. Och skiter man i det så är man udda, och lite sådär "wild and crazy". Well. Fuck normal. Folk får gärna fega ur, vara avvaktande, och vara rädda för att göra folk upprörda, eller för att bara följa sina impulser. Grattis, ni har vunnit ett liv inlindat i glapack. Use it well. Har du, just precis du, hittat din skatt? Nån enda skatt alls? Har du tagit hand om den? Vet den om att du hittat den? Vågar du bekräfta för dig själv att du hittat din skatt? Jag ska åta rutschkana på min regnbåge tills jag dör.


Jag är ung. Jag är stark. Jag är vacker. Jag kan göra precis vad jag vill när jag vill.