Att vara eller inte vara..?

Bör vi känna? Vad bör vi känna? Känner vi nånting alls egentligen?
Kärlek är en lyxkänsla, det är en känsla som vi - som människor - egentligen inte behöver. Eller? Är det någonting naturligt eller någonting vi skapat? Den ger oss ingenting, utom möjligen lycka, vilket inte är något vi behöver för vår direkta överlevnad. Men samtidigt så är det en känsla som alla eftersträvar och värnar om och slåss för. Och har dött för. Kan det vara onaturligt då?
Exempelvis rädsla, det måste ju sägas vara en äkta känsla, för vi behöver den för att fly och få extra kraft vid ett hot. Ilska och att bli arg borde också vara en äkta känsla eftersom det ger oss kraft vid försvar. Hat är kanske också äkta, från förr i tiden då vi behövde separera vänner från fiender. Därför borde också "att tycka om" vara en äkta känsla, för att vi ska veta vilka vi ska värna om i strid, och känna en benägenhet att skydda vissa.
Människor är ju i grund och botten djur. Vår främsta uppgift är att vår egen art ska leva vidare rent evolutionsmässigt. Detta är givetvis ur ett biologiskt perspektiv, men det måste ju ändå kunna sägas vara vår mest grundläggande drift?
Skam och ångest är känslor som egentligen inte finns, eftersom vi faktiskt inte behöver dem till något. Skuld kan möjligen ses som något väsentligt ur ett lärande syfte; för att man ska kunna kontrollera vilka som strider mot vilka. Men skam och ångest tycks, när jag funderar på det, mest vara något som vi själva skapat för att kunna pressa oss in i en väldigt underlig värld. För att tvinga alla att anpassa sig till egentligen oväsentliga saker såsom mode, humor, utseende, etc, så ger vi varandra och oss själva skuld. Vi försöker tvinga oss till att passa in i vissa mönster för att hela världen ska bli en lite vackrare plats enligt det stora hela. Vi utgår alltså inte från oss själva när vi känner skam och skuld, utan från förväntningar som andra människor har på oss. Eller kanske som vi tror att de har på oss. Ofta så applicerar vi egna osäkerheter i andras ögon för att på så vis slippa göra någonting åt det som vi egentligen inte känner oss trygga med, genom att gå omkring och känna ångest och skam istället för att göra någonting åt saken. Man märker bara om man går genom tunnelbanan att folk gärna vill stirra ner eller ge onda blickar åt folk som låter för mycket, syns för mycket, ser annorlunda ut, pratar annorlunda, är för fattiga, för rika, för äckliga, för töntiga, för rosa, för svarta, för färgglada, för gråa, för korta, för långa... listan blir oändlig av anledningar som man vet att halva vagnen skulle se som anledning att lite småirriterat ge någon annan en uppfostrande eller ömkande blick. Då är det klart att vi tillslut känner skam och ångest. Vi försöker passa in. Men alla har olika referensramar. Du kan aldrig passa in överallt.

Kärlek är hur som helst någonting som kanske kan ses som en lyxkänsla? Å ena sidan så behöver vi kanske kärleken för att verkligen orka knyta oss till en annan människa och kunna uppfostra ett nytt liv och värna om en familj. Å andra sidan borde det kanske gå utan kärlek. Jag skulle hur som helst säga att det är en lyx att få vara kär, hur naturlig eller onaturlig känslan än är.