Av allt det vi ger

I en liten hög ligger vi och gråter när ingen ser på. När vi tror att ingen hör oss.
Och ältar samma problem. Men ändå så olika.
Och ingen har några svar, och ingen vill lösa sitt problem. Ingen vågar.
Därför gråter vi istället.
För att de som kanske borde gråta inte gör det.
Om de inte gråter över oss får vi gråta över dem.
Åt att de inte förstår hur ont det gör att inte förstå. Eller bli förstådd. Eller bara för att vi inte vågar gråta vid de riktiga tillfällena. Vågar vi inte säga som det är då det spelar roll så får vi istället gråta i smyg då det inte spelar någon roll alls.
förförda av varandras tårar mår vi lite bättre, smärtsamt medvetna om att det inte förändrar någonting.
Smärtsamt medvetna om att vi inte är de vi egentligen är. Eller vill vara. Eller borde vara.

Jag önskar att jag kunde vara modig. Jag önskar att jag kunde förstå. Jag önskar att jag kunde kommunicera. Jag önskar att jag kunde känna mig trygg. Jag önskar att det skulle räcka. Jag önskar att jag vågade.

Men vi gråter för att någon har sagt att det ska få smärtan att lätta.
Men varför - varför får gråten smärtan att lätta när de som inte kan gråta inte verkar känna smärta alls?