Autopilot

Vissa saker vi säger är så invanda att vi råkar säga dem istället för det nya brillianta vi kommit på. Plötsligt inser vi vad vi menar – att vi menar – något helt annat. Plötsligt vill jag formulera mina storslagna nya idéer, men när jag försöker berätta dem så är det enda som faller ur min mun samma gamla klichéer som inte tar mig någon vart. Jag inser att jag inte ens väljer mina ord själv. Vanan väljer orden, vanan väljer formuleringen. Och då är orden ändå det minsta problemet. Lättare att säga än att göra, lättare att tänka än att säga, lättare att drömma än att tänka, lättare att förtränga än att drömma. Det är många steg innan ordens koppling vant sig vid dina nya drömmar. Formulerar du drömmarna för snabbt kommer vanan sätta käppar i hjulet för dig. Du kommer få en örfil i hur pass mycket autopilot du och din mun har.

Men oftast sker ju inte detta. Oftast har du utvecklat dina drömmar så sakta och försiktigt att när du väl formulerar dem, så är de redan ett invant mönster. Ofta märker du inte av glappet mellan ditt medvetna, kontrollerade jag och ditt omedvetna drömmarjag. Men ibland. Ibland ruckas du bort från din trygghetzon, och försöker beskriva varför drömmarna blir livsviktiga i ett liv du insett är meningslöst, och varför själva meningslösheten ger näring åt drömmar, och varför drömmarna inte kan bli verkliga innan du insett livets faktiska meningslöshet. Och så försöker du formulera hoppfullheten i detta. Men du stoppar dig. För drömmarna är inte färdigformulerade. De hoppar fram och tillbaka mellan hjärnbalken och tandraderna och hon som lyssnar kommer snart tro att du är självmordsbenägen. När du egentligen bara hittat en liten låga, mitt i vardagen. Vardagen som inte var så grå innan heller, men som nu tycks ännu lite mer spännande. Men du hör klichéerna välla ur din min, och du får bromsa. Ta sats. Surfa på den energi som förvirringen ger. Och kanske ibland skita i att dina formuleringar brister. Den som söker logik i dina drömmar kommer aldrig till fullo förstå dem. Drömmar byggs av kärlek och bara den som kan ge hundraprocentig kärlek har rätt till någon annans drömmar. 

Hur hel jag blir

av att släppa något

som var en del av mig

Hur mycket luft jag får

av att sluta andas in

vanan

Hur överjävligt mycket

jag inte hunnit vara

för att jag ville vara

Egoismen 

är 

en 

dygd

få

förunnad.

Välviljan är en dygd ständigt utnyttjad

Kärnan i

och skyddet mot

skam

är detsamma.

Låt oss låtsas som ingenting
Så lätt det blir.
Rösten ligger som en spya i min hals.
Jag tänker att det hade kunnat vara bra.
Att du hade kunnat göra mig bra.
Eller att jag åtminstone kunnat göra dig bra.
Men varför ljuga.
Fåfängan bedrar.
Det enda vi har gemensamt är vår brist på bekvämlighet med varann.

Jag trodde att du var en önskebrunn, men du var ett såll.

Att dela med sig av sig själv är att dö en smula.
Att inte dela med sig av sig själv är leva som död.

Är rädd för framtiden och vill bort från dåtiden. Saknar det som varit och längtar efter det som komma skall. Nuet kan jag inte leva i. Tänk om jag plötsligt skulle inse att jag vill gömma mig? Eller att jag är rädd? Eller lat? Extremt oaktuellt att leva i nuet och behöva möta sig själv.
Istället tar vi varandras händer och försöker tänka på allt runtomkring, på alla andra. För att slippa oss själva. Jag vill slippa.
Jag vill slippa förstå. Jag vill slippa behöva försöka bli förstådd. Jag vill så gärna slippa oroa mig. Slippa ångesten. Slippa undan all min feghet. Men jag vet inte hur. Jag är rädd för att skrämma bort dig och för att ha kvar dig.

Apropå SvD 15/7 2011

Bröststympning av kvinnor för att minska våldtäktsrisken.
BRÖSTSTYMPNING.
De eldar stenar som de sedan masserar in i elvaåringars bröst för att få dem att sluta växa.
För att ansvaret läggs på flickorna istället för förövarna.

Vad kan man göra? VAD kan man göra?
...
Vad kan man göra.. Vad kan jag göra? Jag? Kan jag göra något?

Eller sitter jag återigen här och tycker att saker är hemskt utan att göra ett jävla piss för att det ska bli bättre. Jag vill kräkas på migsjälv. "Stackars de här tjejerna". Stackars. Det går inte att sätta ord på, ett "stackars" i min värld inbegriper inte ens det som de går igenom. Varje dag.

Kameruns kvinnor, som så många andra länders kvinnor, kommer förlora sina själar och bli till Zombies i en värld där de varken har värde, rättigheter, eller förståelse. Zombiefierade. Halva släktet kommer utrotas, och sen kommer någon man att säga att det är kvinnornas fel. Som så ofta.

Varför kan inte alla människor få vara lika värda. Varför är det en utopi? Varför har halva släktet rätt att vålda, mörda, slå, kränka, och äckla sig med andra hälften? Varför varförvarför.

Och här sitter jag. Och gör ingenting. Medan desperata mödrar bränner bort deras elvaåringars bröst att män inte ska vilja våldta dem på gatan.

Jag hatar världen.

Av allt det vi ger

I en liten hög ligger vi och gråter när ingen ser på. När vi tror att ingen hör oss.
Och ältar samma problem. Men ändå så olika.
Och ingen har några svar, och ingen vill lösa sitt problem. Ingen vågar.
Därför gråter vi istället.
För att de som kanske borde gråta inte gör det.
Om de inte gråter över oss får vi gråta över dem.
Åt att de inte förstår hur ont det gör att inte förstå. Eller bli förstådd. Eller bara för att vi inte vågar gråta vid de riktiga tillfällena. Vågar vi inte säga som det är då det spelar roll så får vi istället gråta i smyg då det inte spelar någon roll alls.
förförda av varandras tårar mår vi lite bättre, smärtsamt medvetna om att det inte förändrar någonting.
Smärtsamt medvetna om att vi inte är de vi egentligen är. Eller vill vara. Eller borde vara.

Jag önskar att jag kunde vara modig. Jag önskar att jag kunde förstå. Jag önskar att jag kunde kommunicera. Jag önskar att jag kunde känna mig trygg. Jag önskar att det skulle räcka. Jag önskar att jag vågade.

Men vi gråter för att någon har sagt att det ska få smärtan att lätta.
Men varför - varför får gråten smärtan att lätta när de som inte kan gråta inte verkar känna smärta alls?

Bara lite, ett uns, en förhöjning

Vilka ord vi sätter på våra känslor har bara att göra med oss själva. Det finns ingen universal modell för vad vi ska kalla en viss känsla. Känslor är alltid abstrakta, och tillika obeskrivbara. Vad du kallar ditt känsloliv har ingenting att göra med mig. Det är upplevelsen av våra egna känslor som spelar roll. Kategoriserar vi dem sätter vi samtidigt ett tak, och väggar och barriärer för hur långt känslorna kan nå. Känslor pendlar, slängs fram och tillbaka, och går aldrig att tvinga fram eller bort.

Min upplevelse av en känsla är det som avgör mitt agerande. Och så länge min upplevelse färgar av sig på den som känslan beror på så finns ett samförstånd. En förhöjning.
Blir du bara lite gladare av att jag finns i ditt liv, än du annars skulle varit just nu, så är det allt jag begär. Jag vill förgylla din vardag, om så bara ett uns. Jag vill göra dig lite starkare än du annars skulle orka vara. Jag vill få dig att se ditt eget värde, lite tydligare än innan. Jag vill att den person som du är, själv ska förstå hur underbar den är.
Jag vill bara ge tillbaka det du ger mig. Du ger mig en liten känsla av kärlek.

En stor sorg.

Hundratusen kronor! 100000! Hundra jävla tusen... Varje minut! Varenda liten fjuttig minut förlorar alla som råkat vara födda med äggstockar i det här landet just precis den summan. För att den råkar ha en livmoder i magen. En såndär som hon ska föda upp en ny människa i.

"Men kvinnor kan föda barn." Så många gånger har folk svarat mig detta. Som att det på något underligtvis berättigar att behandla oss precis hur man vill med diskriminering, våld och förlöjliganden.

Vad- VAD har att kunna föda barn med någonting att göra? Det är högst ofrivilligt att jag kan föda barn. Jag har inte valt det själv - och det roliga är att det inte ens spelar någon roll. För även om jag vore steril, eller körde upp ett svärd mellan benen för att kastrera mig själv, i ren desperation för att få slippa diskriminering som i så fall följer med just den egenskapen, så skulle det absolut inte ha någon verkan. Jag är fortfarande värd mycket mindre än alla män. Mitt värde är lägre. Det visar sig i timlön. Det visar sig i att folk ser det som en manlig rätt att få köpa min kropp. Det visar sig genom våld, våldtäckter och sexuella trakasserier. Jag är helt enkelt inte värd lika mycket som en man. Och jag kommer aldrig vara det. Man får betala mig mindre i lön. Det måste man ju få? Det måste ju va nån sorts rättighet, för annars skulle det väl ha ändrats? Någon skulle gjort någonting åt saken? Men nej.

Mannen råkade födas med kuk och därför så har han rätt till mer pengar än alla som föds med fitta. För att de med fitta kan föda barn.
Det rinner massa blod ur den en gång i månaden. Extremt smärtsamt blod. "Vadå, så ont gör det väl inte?" Hur skulle att blöda i en vecka inte kunna göra ont? Idioter.
Och sen, när mannen som får mer betalt äntligen fått spruta in sina spermier i vår fitta, så att det börjar växa ett nytt liv i vår livmoder, så väntar 9 månader av att kroppen som man själv inte valt, men aldrig kan lämna, börjar leva fan. Smärtor och känslostormar. Jag tycker det verkar så fruktansvärt plågsamt. Och spyorna, det konstanta illamåendet. För att sedan få foglossning, då bäckenbenet börjar luckras upp för att kroppen alls ska kunna få plats och få ut barnet. Benet i kroppen går sönder.

Och sen - när man då ska förunnas att få föda det här barnet, som tydligen är så smärtsamt att inte ens smärtstillande medel i mängder hjälper - så ska man spricka. Från fittan till analen. En djup djävla spricka, som gör att du måste använda sittring i veckor. Grattis kvinna!

Och för allt detta förlorar jag 100000 i minuten, varje minut, varje dag, året runt!

Och jag hatar att jag blir sedd som galen feminist av att skriva såhär. Jag är bara ärlig. Och väldigt ledsen över att jag inte är värd lika mycket som alla mina fantastiska manliga vänner omkring mig. Det är en sorg. Jag önskar att jag vore lika värdefull.

Och jag kommer kämpa varje dag för att få vara det.

Del 2 Köpa villa, volvo, vovve.. och en och annan kropp?

...samtidigt så tycker jag självklart att man får göra vad man vill med sin egen kropp... Så länge det är ens eget val.
Problemet är att så många undersökningar visar att det i ungefär 90% av fallen ligger åtminstone liga eller hallick bakom, och förekommer tvång, hot, och fruktansvärda förutsättningar. När man för fram detta så kontrar alltid någon med att det är svårt att kartlägga den här branschen, och att det bara är det negativa man får fram. Varför kommer alltid dessa påpekanden upp när det handlar om vilken rätt andra människor har över, för det mesta, kvinnors kroppar? Precis som i "sexuella övergrepps"-undersökningen. Omedelbart folk som kontrade med att de bara varit de utsatta som svarat. Men i så fall så är det väl så det är i alla branscher - och helt enkelt en felmarginal man får räkna med (vilket man också gör i statistiska undersökningar).
Varför påpekar ingen att det bara är de missnöjda som svarat när man mäter hur jobbig pollen är under våren, eller om det är för skräpigt på gatorna?

Och vad spelar det ens för roll... Varesej andelen är korrekt eller inte av hur många som tvingas till att sälja sina kroppar så stämmer ändå antalet. Och så länge antalet är över noll så är det ett antal för många.

Köpa villa, volvo, vovve.. och en och annan kropp?

Jag skiter verkligen fullkomligt i ifall prostitution är världens äldsta yrke (vilket det verkligen inte är). Det är fortfarande vidrigt att folk kan låta sig själva betala andra människor för att få göra vad de vill med deras kroppar. Hur kan man inte kräkas på sin egen patetiska varelse?

Vad pågår i sexköparens huvud..? "Jag måste betala för att den här personen ska låta mig ta i den." Eller snarare - "jag har makten att betala den här personen, så att den sedan låter mig göra saker med den som den annars inte skulle ha velat. Jag hade aldrig fått knulla med den här människan om jag inte hade haft det bättre ställt, haft mer pengar. Och den människan hade aldrig låtit det ske och tagit emot mina pengar om den inte hade varit i en så pass utsatt situation som den befinner sig i. Därför får jag, genom betalningen, all makt över den här människans kropp. Jag får göra vad fan jag vill som ger mig, bara mig njutning, jag behöver inte ta hänsyn till hur den annan människan har det, för genom pengarna har jag fått fritt tillträde till dess kropp. Båda vet det. Båda vet att jag kräver att få ha sex med den här personen, för att ge den pengar. Och så många innan mig har gjort samma sak med den här kroppen. Vem som helst, bara den kan betala så att kroppens ägare sedan har råd att betala sin hyra, sin mat, sin utbildning. Men självklart gör jag den en tjänst.."

Plötsligt så har människan som köps förlorat allt sitt värde, för dess kropp har ett pris. Kroppen kan köpas, och är bara värd det som en annan är villig att betala. En sexdocka.
Det är skabbigt.

Och jag är inte det minsta förvånad över att Sven-Otto Littorin har köpt sex. Och jag är övertygad om att han inte är ensam bland sina kollegor. De är män, som har makt, som tar sig mer makt, som får en kick av absolut makt, och som även vill ha makt över de som befinner sig utanför systemet. Som att va en förälder som inte vill att barnen ska röka, men varje kväll står under fläkten i köket och blossar i smyg. De som är lägre ner på stegen måste göra rätt, och bestraffas om de inte gör det. Men befinner man sig i främsta ledet så kan man göra vad man vill. För man är redan ett litet underbarn av politisk korrekthet. Fritt spel.
Makt korrumperar, lite mer makt korrumperar lite mer.

Ett skratt?

Vad finns i ett skratt? Döljer sig en lyckobetygelse bakom varje litet hackande ljud? Följer på det en lyckokänsla? Skyddar vi oss mot förskräckelse och onödigt lidande genom att skratta bort nervositet? Skrattar vi kanske mer när ni är kära... Kärleken kanske ger oss ett forum att få skratta i, utan krav på att skrattet måste komma på rätt ställe, eller alls vara befogat. Vi får skratta bara för att vi njuter av vår tillvaro. Ytterst attraktivt. Och den som får oss att spontanskratta mest, av blotta tanken på den person, vinner våra hjärtan och vår ödesdigra uppmärksamhet.

Vi vill få historier som vi kan få förvånas över, och vi vill berätta om våra egna upplevelser på ett sätt som får oss att känna oss speciella och unika. Få den andra att skratta ett lyckligt skratt. Få oss att känna oss lyckogivande.
Och för evigt kommer vi att försöka hålla fast vid den där sekunden då allt kändes magiskt och fullkomligt.

För om vi aldrig nådde den sekunden vore det kanske aldrig ens värt att söka skrattets lycka. Lyckans bubbla spricker ack så lätt..
Men ett skratt - ett skratt har inget slut.

Lyckans skratt är vår eviga skatt.

Schymans Almedalsbrasa

Varför blir folk så upprörda över 100000 kronor som eldas upp? Ingen blir upprörd de enorma summor som resten av partierna lägger på reklam, eller varför inte att Kronprinsessans bröllopsklänning kostade mer än tio gånger så mycket som denna brasa. Det är helt vanlig PR, och väldigt bra sådan. Varje minut förlorar kvinnor precis den summman av en enda anledning - att de inte är män. Om den summan är så himla viktig, och hög, och provocerande, varför har då ingen gjort någonting för att jämna ut den? Vad Schyman gjorde är fantastiskt.
Och det är så skrattretande med alla dessa upprörda blogg- och facebookinlägg om att pengarna ju kunde används till något vettigare, som exempelvis fattiga mammor med kass lön - för visst är det ju så. Men. Schyman uppmärksammar en viktig demokratisk fråga, hon och hennes parti vill förändra - inte idka välgörenhet. Moderaterna hade kunnat skippa av förnya sin nya (mycket märkliga, men det hör inte hit) logga och skänka de pengarna till sjuka och fattiga istället - självklart, men det är inte därför partiet finns. Det är inte därför några partier finns. Partier vill på lång och bred sikt förändra och förbättra samhället. Hon eldade upp 100000kr och för det fick hon bättre PR än hon nånsin kunnat köpa sig till. Pengarna försvann på precis samma sätt som när man köper en reklamplats. Nu finns åtmintone händelsen på varannan vuxen i Sveriges tunga. Att många missar själva poängen med brasan säger mer om de själva än om Fi.

Varför är folk så upprörda? Den där summan eldas upp för alla kvinnor i Sverige varje minut som sagt. Det är enormt irriterande att folk försöker tysta Schyman genom att nedvärdera handlingen - för vare sig det var en pr-kupp eller inte så var det sjukt smart gjort. Och som hon själv sa - det kanske framstår som desperat, men det beror på att situationen Är desperat.
Och det är den.

Den här handlingen ger mig enbart respekt för Schyman. Jag tycker att hon är cool. Tack för att du ger mig hopp om allas, både kvinnors och mäns, kamp mot en jämställd värld.

GO GUDRUN SCHYMAN!

Vänskap

Vad är vänskap? Kan man utkräva vänskap av vem som helst? Eller är det någonting som man tillsammans måste komma överens om? När bestäms det i så fall, att man är vänner? Och är det alltid tvåväga? Kan man säga sig vara vänner eftersom situationen kräver att man inte är ovänner, eller ska man behöva vara det i vått och torrt? Måste man tycka om en person man är vän med? Om man känner till någons fel och brister, men ändå tröstar den när den gråter, är man då vän med den? Och är det en väns uppgift att berätta för en om alla ens skavanker och dåliga egenskaper? Ska en vän alltid rätta en när man har fel? Eller ska en vän bara nicka och hålla med och försöka göra en glad, vad som än händer? Måste en vän vara ärlig? Är en vänskap en tyst överenskommelse om att två personer förstår varandra och därför kan acceptera vissa brister hos den andra? Kan man alltid förlåta som vän? Bör man kräva att bli förlåten, som vän? Hur länge måste en vänskap ha varit stabil för att kunna kalla sig för vänskap? Och ska man alltid kunna lita på en vän? Krävs det att vännen faktiskt aldrig sårar en, eller får den såra en om den berättar om det efteråt? Måste den andra då förstå? Måste den ens lyssna? Är en vän alltid lite bättre än ensamheten? Får en vän alltid sin vän att må bättre än innan? Var går gränsen för det som två vänner delar med varandra, och hur mycket måste två vänner veta? Är vänskap nånsin överflödigt? Kan man vara vän med alla? Är det värt att vara vän med någon man inte bryr sig om och inte litar på? Vill man hellre ha en vän som bara låtsas vara ens vän, än ingen alls? Vad är vänskap värt? Är man vän med någon om man frågar sig detta?

Jag sålde mitt skepp för ett par åror
och när jag såg att jag var strandad
vågade jag inte börja gråta, eftersom det skulle fylla havet ännu mer.

Jag vill omsluta dig, och få dig att berätta alla dina hemligheter och skavanker.
Jag tror att jag skulle älska dem.

Jag älskade dig för att du visste att det var smuts på min kind, och inte ett födelsemärke.
Mer än så
kunde jag inte förstå.
Och mer fick du ej heller begära.

När som helst, var som helst.

Såg du solen imorse?
Hörde du fåglarnas kvitter när du gick till jobbet?
Såg du svanarna med sina ungar, kände du doften av morgon?
I Bagdad syns inte solen på himlen. Himlen är täckt av rök. Tjock, svart rök, från bomber som sprängs, när som helst, var som helst.
I Bagdad hörs inte kvittret från fåglarna när barnen är på väg till skolan. Det dränks av skriket från människor som dör. Människor som hör takten av soldater.
Människorna som hör krigets sång.
Och när du gick till skolan imorse så ville din mamma krama om dig.
Men du hann inte.
Därför skyndar du dig nu hem, för att ge din mamma den där kramen
En kram för ingenting speciellt. Bara för att hon är din mamma.
Men under dagen fick din mamma ett annat möte.
Krigets sång skymmer solen.
Du kommer aldrig att krama din mamma igen.

Ibland är det först när man hör tystnaden som man inser att man är ensam.
Ibland är det först när någon går som man förstår att den inte vill vara kvar.
Det är först när den tittat bort som man förstår att man förlorat kontakten.

Och ibland är det först när någon kommer tillbaka som man förstår hur långt bort den är. Och man förstår att det inte längre handlar om vart den andra befinner sig, utan om vart man själv väljer att stå.
Och du vet inte ens om det kanske var du som gick bort från början.

Och plötsligt kanske du inser att du aldrig velat vara själv. Du har kanske aldrig tyckt om tystnaden, men du kanske heller inte tycker om dig själv.

Och då blir kanske den tysta tystnaden en tryggare vän än den som kanske visar dig det sista du vill se.

Förlåt mig, Haiti.

Läser tidningen och får så dåligt samvete över att jag är en så tragisk människa som måste försöka lura mig själv för att känna att jag är bra och engagerad.
Port-au-Prince är fördärvat och allt i Haiti blir bara värre. Det står om människornas förruttnelse och om barn med stora hål i huvudena efter murarna som fallit över dem och krossat deras små kroppar. Om barn som andas som små fåglar och sedan mjukt somnar in, om tält fyllda med kroppar av brännskadade människor som sprider en stank av en snart ankommande död. Om alla människor som är där och försöker rädda dem.
Och jag tänker på alla människor omkring i världen som är ansvariga för detta. Om alla vi som bor i våra fina, trygga länder i nord och väst, som flyger i våra fina plan, åker i våra fina bilar, och tycker att det är jobbigt att vintern är så kall. Var är den där klimatförändringen och växthuseffekten, varför är det inte varmt? undrar vi.

Den är i Haitis jordbävning. Den var i Tsunamivågen. Det är i de uttorkade byarna i Afrika. Och allt är vårt fel. Våra lata jag, vi som fått för mycket och därför inte orkar ta ansvar. Ett tåg har stått stilla några timmar.....hur många människor har dött för att det helt enkelt ruttnat under den tiden i Haiti?

Och jag skäms. Jag skäms så fruktansvärt över att jag bara sitter och önskar att det ska bli bra där nere nu, kan det inte vara över nu, kan det inte försvinna, kan det inte få hamna i historieböckerna så att jag kan få säga att jag gjorde vad jag kunde, men jag hann inte göra mer. För det hade gått över innan jag hann. Jag skänkte femtio kronor och nu vill jag, orkar jag, förstår jag inte att göra mer. Jag läser i tidningarna och gråter för att det är så fruktansvärt. Och sen gråter jag ännu mer över den patetiska människa jag är som gråter, men inte gör ett jävla skit. Jag sitter och äter min lunch, samtidigt som jag läser om det. Kombinationen är så vulgär och osmaklig att jag inte ens ids sluta äta eftersom jag då skulle känna mig ännu mer falsk. Antingen så gör man något eller så slutar man gnälla.

Man säger inte "åh vad äckligt" och "stackars dom", och tappar aptiten, när man sitter i ett jävla land som sverige och har de thur bra som helst. Man tappar fan inte aptiten då, bara för att verkligheten råkar komma ifatt en. Jag vill stå för någonting, men jag vet inte vad. Jag vet inte om jag ska skänka mer pengar eller vad jag ska göra för att förbättra den här situationen, och jag känner mig fåfäng som över huvud taget tror att jag skulle kunna göra någonting.

Jag känner mig som en fruktansvärd människa. Jag skäms över mitt land och mina medmänniskor. Jag skäms över att vi inte gör något, jag skäms över att vi tycker att det är så hemskt, jag skäms över att vi inte kan stå för att det är vårt fel.

Jag skäms för att jag vill att det ska vara över så att jag slipper se.
Jag skäms för att jag vill blunda.
Jag skäms för att jag tror att det spelar någon jävla roll alls för dom i Haiti om jag skäms eller inte.

Snart i en lagbok nära dig...

Detta är så upprörande att jag klistrar in det direkt från facebook-gruppen "Stop the EU-directive about "protecting" pregnant women", och uppmanar allt och alla att göra sina röster hörda mot detta:

"Måndagen den 15/2 höll Eva Britt Svensson, europaparlamentariker och ordförande i EUs jämställdhetsutskott, ett föredrag i Uppsala. Hon berättade om ett ”mammaledighets”-direktiv (direktiv innebär att alla EU-länder måste följa det) som de kommer att rösta igenom den 23e februari. Direktivet innebär att det kommer bli:

- Lagstiftat och obligatoriskt med minst sex veckors mammaledighet efter födseln (minst 14 veckor totalt innan och efter - mammor får alltså inte jobba alls under denna period, och papporna får inte vara hemma. Detta gäller även om de är ensamstående föräldrar)
- Sex månaders obligatorisk amning, även om kvinnan gått tillbaka till jobbet
- Olagligt att arbeta natt under sex månader efter man har fött.

Det är stor skillnad på att, som vi i Sverige, ha rätt till ledighet (för både mammor och pappor) och att bli tvingad bort från sitt arbete (för mammorna) eller från sitt barn (för papporna). Ett enormt diskriminerande förslag för både kvinnor och män, och en väldig inskränkning på människors integritet och vardagsliv. Detta stärker inte gravida kvinnors rättigheter, utan blir ett tvång som bara cementerar de gamla, diskriminerande traditioner som så vi så länge i Sverige har försökt jobba oss ifrån – och på många sätt redan har lyckats med. Det är skillnad på rättigheter och att lagstiftat obligatoriskt tvingas. Vi i föreläsningssalen fick panik då vi fick reda på att utskottet röstar om detta den 23:e februari och att den med all sannolikhet kommer att gå igenom.

DET ENDA VI KAN GÖRA ÄR ATT BILDA OPINION FÖR ATT PÅVERKA DETTA!

Om detta går igenom så kommer Sverige inte ha något annat val än att följa den lagstiftningen. Bjud ina alla – även utanför sverige – får vi en miljon människor med oss så måste kommissionen ta upp detta på nytt, och då finns det en liten chans att ändra på detta. Läs mer om direktivet på
http://europa.eu/legislation_summaries/employment_and_social_policy/health_hygiene_safety_at_work/c10914_en.htm

Förutom att direktivet är direkt kränkande mot alla mammor och pappor så kan man även fråga sig
-vad som kommer att hända med alla de mammor som exempelvis rent fysiskt inte kan amma,
-hur de ensamstående ska få ersättning om de inte får jobba,
-hur en mamma som adopterat ett barn ska göra,
- om det alltså ska finnas dagis på alla jobb där kvinnor måste arbeta och amma samtidigt,
- hur arbetsgivare kommer ställa sig till att anställa gravida kvinnor som de vet kommer att tvingas vara borta från sin arbetsplats minst 14 veckor och sedan måste amma det i minst 6 månader, etc etc."

Jag vill verkligen inte ha det så i framtiden!

Självdestruktivitet ger alltid en känsla av välbehag, ibland till och med lite duktighetskänsla. Kämpa, orka, jobba... Ibland kan det vara värt att ge upp.

Men det verkar ju ganska meningslöst...

Åh jag vill njuta av oss, av snön, av livet.
Osysselsatt flyr mina tankar från de stigar jag skapat och gör mig till den schizofrena kvinnar jag älskar och hatar, och producerar allt och ingenting, som förälskar sig och skyr dig, och dig, och mig, och som tar ambivalent till en helt ny nivå.

Släck lamporna och lyssna på ett rum utan ljus. Gå ut i snön och titta på färgen som reflekterar allt ljus. Skratta och andas in en luft skapad av lyckokänslan. Gråt och smaka på kroppens oändliga hav. Stäng av musiken och lyssna på din puls.

Vi behöver tid att tänka och vi behöver tid att göra vårt jobb rätt. Undersysselsättning skapar dödsångest och överarbetande leder till ett bortglömt eller aldrig funnet mål.

Ingen tycker om att vänta för länge, om livet väntar där ute är det dags att ge sig av. Tror sig livet vara en vildfågel så kommer den inte vilja tämjas - försök då flyga tillsammans.

Njut så ofta du kan. Det värsta som kan hända är att du njutit i onödan.

Ett idag

Det kunde ha varit vilken dag som helst. Men det var just idag. Just idag som jag tog mig kraften. Idag har jag hjärta att dela med mig till mig själv. Idag ska vi bli vänner.
Hade jag orkat tidigare hade det aldrig blivit av. Hade det varit imorgon så skulle ögonblicket ha flytt. Det var just idag. Men det kunde ha varit vilken dag som helst.
Hade någon annan haft lite kärlek att ge till bara mig hade jag inte kunnat få den. Ingen hade kunnat ge den. Och inget hade blivit av den. En kärlek till spillo.

Du hade inte tagit emot mig om jag trillat bakåt på dig. Tryggheten har du aldrig givit mig. Jag vet att jag inte duger åt dig. Jag kommer aldrig kunna uppnå dina krav.
Men jag försöker. Jag kämpar och jag vill och jag önskar med det går ju inte. Och jag smärtar och blöder och gråter men blir inte lycklig.
Så nu måste vi försonas. Du och jag. Vi har inget val. Älska mig så ska jag älska dig. Så ska jag lova dig att utvecklas till den jag alltid velat vara. Till den enda jag kan vara. Så får du kanske ro. Jag vill bara ge dig ro.
Du vill att jag ska vara det bästa, för är man inte bäst så är man sämst.
Men det bästa är inte mitt bästa, jag kan aldrig bli så bra. Jag kan aldrig bli det bästa.
Jag kommer aldrig bli det bästa.
Jag kommer kanske aldrig ens vara bra.
Jag är inte ens bra på att sluta försöka vara bra.
Men jag vill att vi finner ro. Finner ett lugn, en enda lycklig stund i oss själva. I det som är vårt.

Vi måste sluta lura varandra. Lyssna istället. Lyssna, men du behöver inte följa. Du behöver inte göra som jag vill. Du måste anpassa dig efter dina egna önskemål, för om du förlitar dig på mig kommer jag göra dig besviken. Jag kommer inte att passa in i dina tidsramar, aldrig nå dina mål. Sluta bero på mig. Lyckan får inte bero på mig.

Jag vet att vi är bländade av varandra. Jag vet att vi aldrig sett någonting annat än vår verklighet. Vi kan ingenting. Vi vet ingenting.
Utom det som är vi.
Jag vet bara det som är jag.
Och det är allt jag kan utgå från. Det är kanske allt som behövs...
Det får räcka. För nu i alla fall.
Just nu är det bra så.

Medan du är upptagen med att fly från dig själv så kan jag stå kvar och betrakta dig. Utan att du själv förstått varför så vet jag vad du flyr ifrån. Jag känner dig bättre än du. För du har inte tiden. Du har inte orken och du vågar inte. Och jag vet att tiden alltid kommer utkräva flykt från dig, och kartläggning från mig. Därför borde jag gå.
Lämna dig med ditt. För min karta kommer du aldrig att förstå, och min tid kommer ha runnit ut i sanden utan att jag sett solen.

Jag önskar mig en flygande matta.

endera dagen.

Undrar hur pessimistisk man kan vara utan att vara negativ. När gör man sin omvärld grådaskig? När är man utom hopp?

Måste man vara positiv för att vara glad? Måste man leka för att ha kul?

Varför måste folk le falskt för att må bra istället för att säga att de mår skit eller tycker att någon är dum och patetisk? Varför måste vi ljuga? Varför behöver vi en lögn?

Och när går gränsen för anpassning, när ska man ge upp och bara följa impulser?

Om man blir smart av ångest så undrar jag hur dum man blir av att njuta.

Faller snön hos alla som hos mig?
Tänker någon annan som jag?

Ut med allt gammalt. Giv mig nytt.

Nytt år.

Nytt år.

Tabula rasa, återigen.

Det har öppnats en ny dörr
Ta nu chansen
Älska som du aldrig älskat förr
Var inte rädd
Njut av varje sekund
Lek i tanken
Våga vara dig själv en stund

Ett hem. En familj.

Masochisten säger njut av att du känner något. Ljuva smärta av att lämna, för att det varit så bra.
Sadisten försöker tvinga på det fantastiska på de som lever i det yttre, för att även de ska förstå och lida som du för att du förlorat det du hade.

Människan lever och lär, och du kan aldrig veta var du kommer att hamna. Du vet aldrig vad som gör dig lycklig.
Men du kan berätta för de som gör dig lycklig att så är fallet, så går i alla fall inte lyckan till spillo. En ytterligare blir lycklig.
Berätta om hur vackra de är, hur mycket du älskar dem. Imorn älskar du kanske en ny.

Att inte va älskad är otur.
Att inte kunna älska är olycka.

Njut av att du kan fyllas av så starka känslor att det smärtar dig att behöva befinna dig normalkurvans topp.

Njut av att du alls får gråta över att lämna familjen du skapat dig i brist på trygghet, kärlek och ömhet. För att de alls ville finnas vid din sida. För att de gav dig så mycket mer än du nånsin bad om. För att du aldrig ens trodde att du var värd det som de ovillkorligen ger dig.

Gråt för att det aldrig kommer vara beständigt och du aldrig kan få allt.


Du lever, och att leva i nuet är att våga satsa på framtiden samtidigt som du skapar dig vackra minnen.


Five hundred twenty-five thousand six hundred minutes. How do you measure the life of a woman or a man? In truths that she learned, or in times that he cried? In bridges he burned or the way that she died?

How about love.

peace out

Plötsligt slås man av hur mycket man hängt upp sig på någonting. Jag inser att jag lever i en av mig själv påhittad värld. Jag har levt i den i flera år nu. Den är infekterad och hemsk och gjorde mig aldrig lycklig och nu plötsligt tvingas jag inse att den inte ens är sann. Jag hade inte ens behövt leva i den.
Varför är sånt så svårt att se?
Nu vill jag radera bort allt, jag vill stå på egna ben. Jag kan stå på egna ben. Jag behöver inte alls det där någonsin igen.

Och jag vill aldrig, aldrig, aldrig bli som du.
Jag tänker lämna dig.
Och jag kan radera, jag kan stänga ute, jag kan tvinga mig till kontroll.


Alla kan. Nu. Fred.

Realisation

Du kan inte gråta
sa du till mig
men jag såg tårarna där
bakom din blick
dom slogs för att få svämma över
och förråda dig

Du ljög för att du visste
att jag skulle förstå
Så du skrattade för att slippa känna
hur tomt det ekade inombords
För att jag var den enda
som gett dig modet att våga stå

Du får vara feg
Du får fly
Fly i panik, bort från alla rädslor och all skam
Men hur länge du än springer
kommer du aldrig att bli
en ny.

Jag Vet Ingenting Om Nånting

Om någon befinner sig så väldigt långt borta, kan den då fortfarande se mig? Kan en som är ovanför havsytan höra den som är dold under ytan, längst ner på botten?

Om jag bygger mig ett slott av sand, får jag kalla det mitt hem? Kan man bo i slott av sand? Kan man förälska sig i en spegelbild? Får jag känna att den förstår mig, även om det på min sida om spegeln inte gör det?

Kan trygghet komma av att man flyttar långt bort ifrån någonting, ifall alternativet är att ständigt ha det vid sin sida utan att egentligen någonsin är där?

Varför lättar smärta när man gråter, när de som inte kan gråta aldrig verkar känna smärta alls?

Vad Sverigedemokraterna kan lära av True Blood

Vem glömde bort att berätta för dem att det krävs mindre muskelarbete för att le är för att göra en sur min. Vem glömde bort att berätta att hat kommer från osäkerhet, och att det dessutom är patetiskt att tro att det finns någonting som någonsin föreställt det Sverige som de vill Bevara Svenskt.
Det är passé. Rasism, nazism och fascism är passé. Hitler försökte, och misslyckades - It's done, It Didn't Work, och nu förnekar till och med folk att det hänt - Epic fail för ett sådant livsverk. Ute och förgånget, rasism är förlegat. Sverigedemokraterna är fel i tiden.

Det handlar inte om att man inte får tro på vad som helst. Självklart får man det. En stor del av min egen bekantskapskrets har trott eller tror fortfarande på vampyrsläktet. De fascineras av det, önskar de själva var vampyrer, klär sig ibland till och med som vampyrer, och har privata vampyrtillställningar.
MEN. De går ändå inte runt och biter folk i halsen för att försöka omvandla dem också. De kan tapetsera hela sitt rum med ketchup för att få en blodig effekt, men de kommer fortfarande inte att slå ner konstvetaren som tror på gud, ekonomigubben som tror på den klassiska evolutionsteorin, eller barnet som är rädd för att den tror på monstret under sängen. Man läser sällan om bråk mellan Jultomteanhängare och Vampyrkämpar.
De accepterar att deras värld får stå för dem. Att de kanske råkat hamna i fel tid, möjligtvis en lite tråkigare tid, men där vampyrlivet liksom inte riktigt förstås eller kan efterlevas på grund av hur resten av samhället ser på världen. Detta gäller säkerligen inte för alla, men i och med att det aldrig skrivs om i tidningen så borde det ju kunna antas att det är någonting som gäller för åtminstone en majoritet. Och det tackar resten av samhället för.

Sverigedemokraterna har inte insett detta. De lever i en helt egen värld, efter vetenskap och idéer som var inne under 30talet, och även om dessa idéer höll i sig till 70talet i Sverige, så gör det dem inte berättigade idag. Det är snarare lite fånigt, och ganska pinsamt. Självklart får de tro på vad som helst, de får tro att hudens solskyddsfaktor påverkar hur gärna man snor en gammal tants väska, eller att storleken på näsan på olika vis påverkar hur våldsbenägen man är. Givetvis får de tro det. Men det är skillnad på att tro och att leva efter. Och att de försöker pracka på resten av Sverige sin egen syn känns ungefär lika berättigat som att föra in The Flying Spaghetti Monster-kunskap i läroplanen. Man får tycka att flickor inte får gå i skolan eller att det är rätt att slå sina barn. Det är inte själva tyckandet som det är fel på, det är utövandet. Om de tycker att invandrare kommer och tar deras jobb så kan de ju skriva en bok och förklara för resten av samhället hur mycket back vi i så fall fortfarande måste gå i och med att kvinnor får jobba. Kvinnorna måste ju definitivt ha tagit männens jobb om det handlar om ett nollsummespel. Men återigen - att börja propagera för det skulle troligtvis klassas som ganska patetiskt och för snarare tankarna till nån stereotyp grottmänniska än en person i dagens Sverige.

Vampyrälskarna har förstått detta. Sverigedemokraterna ligger lite efter. If it makes you feel better to believe in whatever it is you believe in, fine! But keep it to yourself.
Förhoppningsvis kommer de också en dag att förstå. Just nu lever vi i "den tiden, den sorgen", men allting som är idag är igår imorgon.

Try to curse me to hell, and I will overthrow you with love.

the world keeps turning

Världen vrider sig varje gång jag försöker blicka bakåt. Jag hinner inte se nu. Jag kommer aldrig få veta vad det var, utan blickar framåt mot soluppgången som ska föreställa mitt liv och väljer det som framstår som Möjligheterna.

Hinder kommer det alltid finnas, för att vi ska behöva hoppa och hålla oss i form. Aldrig förslappas.

Dalarna kan få mig att gråta, men njutningen av att slippa vara känslokall gör mig rik.


"The world keeps turning beyond our control
What I can't hold by love
I won't hold by force" (/Lisa Ekdahl)

En förnimmelse av igår, idag och imorgon.

När mörkret infinner sig innan ögonlocken lyfts för dagen kan det ifrågasättas om det egentligen någonsin varit ljust. Var livet innan en dröm? Vad är egentligen ett minne av gårdagen, av förra veckan, av det gångna året? Har det hänt och spelar det i så fall någon roll? Det som har hänt kan du ändå inte ändra på, det är passerat och redan ristat i sten. I framtiden finns allt, är det då kanske det enda som kan sägas faktiskt finns? Finns någonting som redan har hänt och aldrig händer igen?
Ett minne är en förnimmelse av någonting som någon eller något lät dig uppleva och känslomässigt engagera dig i, så att du plötsligt kommer att slås av ytterligare en känsla då de kemiska processerna i din kropp återupplivar det som du en gång upplevt, men inte upplever just nu. Är ett minne en sanning? Om ångesten från föregående gör sig påmind i en sång eller en doft, och väller över dig som för att försöka dränka dig, är du då återigen i ångesten? En dröm är ju inte en sanning sägs det, men skapas inte tankar av samma stoft? Är minnen då kanske bara en rädsla att glömma den tid då man vet att man levde, utifall att man kanske aldrig upplever det igen?

Inspirerad. Så länge en människa känner sig inspirerad så blir hon inte bitter. Då finns tankarna om hur hon ska skapa mästerverket kring sin egen framtid. Minnena av de förgångna dagarna förhärskar ännu inte.

Jag vill vara förevigt ung.

Om man säger att man vill lösa någonting på sitt eget sätt så tror jag att det oftast beror på att man vet att någon annan har rätt, men är rädd för att få reda på sanningen för fort. Så pass fort att man inte hinner förbereda sig. Då kanske det kommer göra ont. Och smärta skyr vi. Smärta får oss att vilja kräkas, och vi flyr för att slippa hamna mitt i den. Flyr för att undslippa ångesten över att vi inte mår bra. Vi strävar efter perfektionen. Det är obehagligt att lida. Det passar inte in i vår vardag.

Så då försöker vi att njuta istället, och vara sådär perfekt lyckliga, för att det är det som förväntas av oss. Vilken ålder man än är, vilket kön man än tillhör, när var hur, alltid förväntas man vara lagom lycklig. Inte för lycklig, däremot, då anses man vara excentrisk, eller möjligtvis smått manisk.

uppåt eller rakt ned

När inte precis allting går precis så som det absolut borde så är det någonting som ständigt kommer vara lite frustrerande i din tillvaro.
Valet mellan en stor och en liten sked kan te sig alldeles fruktansvärt enormt om du har ett val framför dig som du inte riktigt har tagit ställning till. Eller ännu värre - Har tagit ställning till, men är inte helt säker på om det är rätt.
Och hur vet man det? Ren och skär ångest tvärs igenom skärselden, och sen ett varv i Limbo. Och du vet fortfarande inte. Men varför ta ställning när man kan få uppleva något så ljuvt som att lida, mänskligheten är vacker i all sin velighet.

Förr, ja då var det minsann bara uppförsbacke och nu går det bara utför.

tio tusende timmarna

10000 timmar, tiotusen, tar det innan man kan vara genialiskt bra på någonting säger de. 10 000.
Är det för att knäcka oss som precis har börjat? Räknar man realistiskt så tar det ca 6år - om man övar som ett proffs, minst fyra timmar om dagen, ibland har ledigt, och ibland blir sjuk.

tiotusen timmar bort är mina drömmar att vara riktigt duktig på sånt som jag vill vara riktigt duktig på.
Men jag känner mig duktig i alla fall, i mig så kastas tveksamheterna omkull,för jag vet att jag alltid kommer ha känslan. Jag kommer åtminstone ha lurat mig själv. Och så länge jag tror på mig så kommer jag ju vara lycklig.

Säg inte till mig att det kommer ta tiotusentimmar. Säg "ÅK!".
säg "njut!" så ska jag njuta tills ni inte inte tror att det någonsin funnits något annat.

Frågan är bara vad man har att berätta.

Allt eller inget - men oftast lite mer än så.

Jag saknar dig därför att du får mig att minnas varför jag älskar. Du är hela känslan bakom att skratta, bakom att njuta, våga, hoppas, längta, förvånas... Du förvånar mig så, du charmar mig, du slår undan mina fötter så att jag tror att jag aldrig kommer kunna ställa mig upp igen. Men plötsligt kan jag både gå och springa och hoppa, och jag älskar varje minut av min tillvaro.

Du hjälpte mig inte att ställa mig upp, du fällde mig. Du fick mig inte att skratta, du gav mig bara möjligheten.

I didn't know myself when I was born. Maybe we'll never know the quality of ourselves and our thoughts. If we keep on trying to fool ourselves, we might never know. We have a choice of either pushing our limits and discover the pain of reality while we clime to our climax, enjoying every breath we take, every beat of our heart. Or we can simply lie down, forgetting the way our bodies feel when we touch, or even how to laugh.
But we always have a choice.

Till Dig.

Du grät för att du kände dig för dålig för att skratta. Du skrattade för att du inte förstod bättre. Du log för att förföra den som litade på dig. Du litade för att du inte orkade bli arg. Du blev arg för att du inte vågade ha fel. Du var klok för verka intressant. Du ville vara intressant för att bli älskad men Du var elak för att du älskade. Du skrek för att du inte visste hur man lyssnar. Du lyssnade för att vänta in din tur att prata. Du rodnade för att personen såg rakt igenom dig och visste att du var en trasdocka, sammansatt av allt skräp du samlat på dig genom åren. Du är för tom för att våga kasta allt du inte behöver och allt som skadar dig. Du skadar dig för att du vill känna något.
Du känner inget, för din insida håller på att förmultna som en död kropp i en kista. Du stänger ute ljuset för att slippa se. Du slutar andas för att slippa känna.
Du sa att du kände dig trygg, och jag kallade dig feg.
Du ser inga möjligheter där det finns ett problem. Du ser att något är svårt, men inte att du klarar det.

Du ser dig som ett objekt. Jag vill se dig som en människa.

Att vara eller inte vara..?

Bör vi känna? Vad bör vi känna? Känner vi nånting alls egentligen?
Kärlek är en lyxkänsla, det är en känsla som vi - som människor - egentligen inte behöver. Eller? Är det någonting naturligt eller någonting vi skapat? Den ger oss ingenting, utom möjligen lycka, vilket inte är något vi behöver för vår direkta överlevnad. Men samtidigt så är det en känsla som alla eftersträvar och värnar om och slåss för. Och har dött för. Kan det vara onaturligt då?
Exempelvis rädsla, det måste ju sägas vara en äkta känsla, för vi behöver den för att fly och få extra kraft vid ett hot. Ilska och att bli arg borde också vara en äkta känsla eftersom det ger oss kraft vid försvar. Hat är kanske också äkta, från förr i tiden då vi behövde separera vänner från fiender. Därför borde också "att tycka om" vara en äkta känsla, för att vi ska veta vilka vi ska värna om i strid, och känna en benägenhet att skydda vissa.
Människor är ju i grund och botten djur. Vår främsta uppgift är att vår egen art ska leva vidare rent evolutionsmässigt. Detta är givetvis ur ett biologiskt perspektiv, men det måste ju ändå kunna sägas vara vår mest grundläggande drift?
Skam och ångest är känslor som egentligen inte finns, eftersom vi faktiskt inte behöver dem till något. Skuld kan möjligen ses som något väsentligt ur ett lärande syfte; för att man ska kunna kontrollera vilka som strider mot vilka. Men skam och ångest tycks, när jag funderar på det, mest vara något som vi själva skapat för att kunna pressa oss in i en väldigt underlig värld. För att tvinga alla att anpassa sig till egentligen oväsentliga saker såsom mode, humor, utseende, etc, så ger vi varandra och oss själva skuld. Vi försöker tvinga oss till att passa in i vissa mönster för att hela världen ska bli en lite vackrare plats enligt det stora hela. Vi utgår alltså inte från oss själva när vi känner skam och skuld, utan från förväntningar som andra människor har på oss. Eller kanske som vi tror att de har på oss. Ofta så applicerar vi egna osäkerheter i andras ögon för att på så vis slippa göra någonting åt det som vi egentligen inte känner oss trygga med, genom att gå omkring och känna ångest och skam istället för att göra någonting åt saken. Man märker bara om man går genom tunnelbanan att folk gärna vill stirra ner eller ge onda blickar åt folk som låter för mycket, syns för mycket, ser annorlunda ut, pratar annorlunda, är för fattiga, för rika, för äckliga, för töntiga, för rosa, för svarta, för färgglada, för gråa, för korta, för långa... listan blir oändlig av anledningar som man vet att halva vagnen skulle se som anledning att lite småirriterat ge någon annan en uppfostrande eller ömkande blick. Då är det klart att vi tillslut känner skam och ångest. Vi försöker passa in. Men alla har olika referensramar. Du kan aldrig passa in överallt.

Kärlek är hur som helst någonting som kanske kan ses som en lyxkänsla? Å ena sidan så behöver vi kanske kärleken för att verkligen orka knyta oss till en annan människa och kunna uppfostra ett nytt liv och värna om en familj. Å andra sidan borde det kanske gå utan kärlek. Jag skulle hur som helst säga att det är en lyx att få vara kär, hur naturlig eller onaturlig känslan än är.

Stjärnklart

Vet inte om det är världen som faller bort eller jag som hoppar.
En euforisk jävla bergochdalbana har spännt fast mig i första vagnen och jag njuter av kicken och blir hysterisk av dalarna och euforisk av topparna.

När jag låg på ett tak igår natt fylldes jag av ro medan jag betraktade stjärnorna så långt bort. Karlavagnen. En stjärna kan redan ha fallit utan att vi ens märkt det. Försmädligt? Och stjärnor som inte ens faller, utan bara brinner upp. Men mina önsketillfällen då? Skitstjärnor.

Varför har vi behov av att önska? Har det nånsin funkat? Det är kanske tryggheten..

En dimma

Natten ligger tyngre i mitt huvud än över staden. Det var många nätter sen jag sov. Om jag blundar ser jag de senaste dagarna passera i revy. Allt har gått så snabbt. Har träffat så många roliga människor, försöker sortera var när och hur, men allt är en dimma. Försöker minnas vad regissören sa idag men kan inte fokusera. Försöker minnas när jag kom till stockholm igår, men minns bara många vänner och mycket dans. Det är inte minnet som sviker, det är nånting annat. Allt smälter ihop till en enda händelse. Alla ansikten. Vem sa vad... Vilka har jag träffat? Så många oväntade möten att jag inte vet om jag drömt eller faktiskt träffat alla dessa människor. Vilken känsla? Vad skrattade jag åt? Jag minns hur jag grät igår på grund av en provokation. Mitt på dagen. Det va otroligt skönt, ett uppbrott i allt som bara rusade förbi. En kort paus av reflektion. Och sen var lyckan åter sådär nästintill obehagligt stark. Sådär oslagbart överväldigande.

Att gråta och att skratta gör livet till en regnbåge med en skatt i slutet. Som man bara hittar om man vågar. Och vågar man så finns alltid risken att man känner sig dum, patetisk, misslyckad, naiv, fånig, töntig, bortgjord, därför att man bara genom att vara människa har berättigat andra att bedöma en själv. Det är ganska perverst. Och skiter man i det så är man udda, och lite sådär "wild and crazy". Well. Fuck normal. Folk får gärna fega ur, vara avvaktande, och vara rädda för att göra folk upprörda, eller för att bara följa sina impulser. Grattis, ni har vunnit ett liv inlindat i glapack. Use it well. Har du, just precis du, hittat din skatt? Nån enda skatt alls? Har du tagit hand om den? Vet den om att du hittat den? Vågar du bekräfta för dig själv att du hittat din skatt? Jag ska åta rutschkana på min regnbåge tills jag dör.


Jag är ung. Jag är stark. Jag är vacker. Jag kan göra precis vad jag vill när jag vill.

Rött

Rött är en vacker färg. Framförallt på himlen. Inte lika vacker på mig. Möjligen på kinderna. Men rött känns ändå aningens vackrare än grått. På både kroppen och himlen. Men grå himmel kan betyda regn, och regn är alltid vackert. Regn gör allting rent. Städar världen, tar bort det gamla, unkna. Gör allt vackert. Grå kropp betyder inte så mycket mer än just.. ingenting.
Men en röd kvällshimmel. Sprang mot den, ville bada i den. Sprang tills jag var lika röd som himlen.
Fysisk trötthet är en ren njutning.

glöd

När man är högst upp på toppen och rider på vågen av euforisk lycka, så kan man antingen betrakta botten som extremt långt bort eller som ett väldigt högt fall. Det är en svår avvägning. Vem tar emot oss när vågen bryts? Vem tröstar när vi inser att allt bara var en dröm?
Ser man alltid på lycka så? Jag tror inte att jag gör det. Jag njuter så fruktansvärt av min näst intill maniska glädje just nu. Glädje över solen, glädje över vänner, glädje över musik, teater, fantastiska omgivning... Men det skulle göra så extremt ont att plötsligt trilla ner. Och det vore så tråkigt att göra hela världen besviken, Hej, jag är inte en glad människa egentligen. Jag har hört att många ser på sig på det viset. Man är rädd att bli för lycklig. Man vill inte sträva efter perfektionen, för då kan man bli besviken.
Men varför är det så farligt att bli besviken? Alla blir det. Jämt. Vi blir ledsna, och sårade och hatar och tjurar och gråter, hela tiden. Och enligt empiriska studier skulle man ju kunna konstatera att vi överlever. Så varför är vi så rädda?
Livet gör ont. Det är då vi känner att vi lever. Och när vi är som mest lyckliga, men nånstans så känner vi oss tryggare i olyckan, eftersom då slipper vi i alla fall den värsta smällen när vi kraschar, eftersom vi intalar oss att det är den som gör ondast. Men smällen kanske får oss att inse saker? Inse vad vi behöver ta tag i, att vi är mänskliga, och antagligen så är det bara vi själva som kan göra någonting alls åt vår egen situation.
Och vi kan bli lyckliga tror jag.. sådär euforiska.. Jag vill vara det. Jag vill sträva mot det. Jag vill aldrig ha en lugn, harmonisk, 8-5 vardag, där hela min dag beror på om jag fått kaffe på morgonen eller inte. Jag vill leva. Jag vill njuta.
Jag vill våga bada i fontäner och sumobrottas när jag är 50. Jag vill fortfarande våga. Jag vill känna min glöd.
Den får aldrig slockna. Glöden ger hettan, och hettan ger livet.

offentliga tankar

Nu har jag rensat och tagit bortoch redigerat lite här.
Funderar på att göra denna plats offentlig.
Har fått lite förslag på det. Men jag förvarnar:
personligen tycker jag mest att jag är en sån som skriver om livets tragikomik, och oftast tycker jag att jag skriver bittra tankar om saker jag egentligen inte är bitter över, men ändå. Tror att min "blogg" skulle va en typisk sådan som de flesta inte orkar läsa eftersom den är smått förvirrad samtidigt som varje inlägg innehåller extremt många ord med ganska få punkter.
Men ni slipper gärna läsa i så fall, jag känner inte ett speciellt stort behov av att tala om för folk vad jag gjort under dagen, eller egentligen någonting alls konkret ur mitt privatliv. Jag har inget behov av att skvallra om mig själv. Jag vill bara skriva tankar och funderingar. Och gärna få kommentarer. Jag vill veta vad andra som läst det jag skriver tycker om det jag skrivit. Jag vill veta andras tankar genom mina egna ord.

Kanske.... vi får se..

Jag känner inte att jag kan alla språk jag borde kunna. Framförallt inte tyska. Det bör man kunna inom musikal. Jg tycker inte om att folk kan prata utan att jag förstår.
Och så borde jag kunna franska och hebreiska bättre. jag har ju ändå försökt lära mig en gång i tiden.

Och så vill jag flytta till stranden vi pratade om, jag vill dansa, jag vill inte plugga ekonomi, och jag vill ut och sola i solen - men den verkar kall.

Eviga väntan.
Idag är det stress, men inget man inte tar sig igenom genom att låtsas att man är lycklig som får pyssla med allt.
SAMARIN.

Gör saker men får ingenting gjort, är produktiv med producerar inget, är glad men skrattar inte, är ledsen men gråter inte, sover men får ingen sömn, springer men står still, försöker hoppa men vågar inte falla.

Då är det svårt.

Kalla kårar ilar ner längs min rygg och de kalla kårarna ger mig gåshud. Jag vet inte varför, om det är yttre spöken eller inre spöken eller abstrakta eller konkreta eller ingenting alls och kanske bara inbillning.
Är så mätt men så hungrig och så törstig trots att jag dricker, och vill sova men har för mycket energi men är för trött för att göra någonting för att jag gör för mycket och får därför ingenting gjort så jag gör ingenting alls egentligen och borde alltså inte vara trött men har ingen ork i alla fall som jag borde ha och då kanske jag inte alls egentligen klarar någonting och då borde jag träna och bli pepp och få upp en gnista och få mer energin men energin flydde och sprang iväg och jag letade och letade men den hade gömt sig och jag ve tinte var eller varför och verkligen inte hur jag ska leta och jag känner mig destruktiv som ens funderar på det men jag är samtidigt snäll mot mig själv för jag tar det lugnt när jag är stressad men då får jag ju ingenting gjort och kommer behöva stressa mer imorgon och dagen efter det och vad är det för poäng med att stressa när man bara lever en gång och bar ahar nu på sig att vara lycklig och man faktiskt kan vara lycklig om man bara sluta analysera allt så fruktansvärt negativt.


men fan vad svårt det är.

banan och choklad ska jag nu införskaffa och aldrig mer stjäla ett kex från min korridorare.

Jag undrar varför jag väntar.
Jag har gjort ett val, varför kan jag inte följa det.
Vad väntar jag på.


Vad?

Någonstans, där regnbågen slutar.

Någonstans där regnbågen slutar börjar det som vi är rädda för. Det som vi dag ut och dag in funderar över och räds över hur det kanske ska påverka våra liv. En kombination av kroppar som strålar av lycka och tårar som faller av olycka. Alla kommer bli sårade någongång. Vi måste göra uppoffringar för att våga såra. Att såra en annan människa kan ibland vara det enda sättet för oss att kunna älska den vi verkligen älskar, och ge den kärlek som förtjänar att både ges och fås. ALla är vi rädda för hur detta kommer drabba oss. Vi vet inte i vilken form eller på vilket sätt, plötsligt kan det slå som ett hugg utan att vi ens vet vad redskapet var. Det kan komma långsamt molande för att plötsligt vara öronbedövande starkt, och vi skriker och slåss för vi inte vet om vi kommer överleva. Men sen ommer vi ut på andra sidan. Plötsligt är vi starkare, det smärtsamma har lättat och vi kan stå upp igen. Ibland bara för en kort sekund, men den sekunden kan innebära så mycket njutning att vi vågar offra så mycket av den tillfredsställelse som egentligen inte betyder något, att folk tillslut kallar oss galna. Allt för att få nå njutningen igen.
Kanske behöver vi inte offra någonting alls. Kanske har vi hittat en väg, en kanal som vi kan följa för att den redan har rett ut sina hinder. Men som en tår som sakta rinner ner längs en kind så kan vi inte veta om vi kommer finna samma väg igen. Vi kan aldrig veta det. Kaosteorin har folk benämnt detta, men är det inte bara livet? Vi kan inte förutspå vad nästa ögonblick ska innebära eller föra med sig. Jag vet inte vilket mitt nästa ord kommer bli. En felstavning som någon missuppfattar kan vara ödesdigert, avgörande, eller inte ha någon betydelse alls.
Men man gör fel i livet. Det finns inget facit och det finns ingen som kan säga att du kommer göra rätt om du väljer en viss väg. Tiden är det som utvisar vart vi har varit påväg och var vi har nått.
Vi kommer att såra varandra men vi kommer också att älska varandra. Jag kan inte ge några garantier för att alltid ge en människa olycka, men jag kan försöka att inte göra det med flit. Jag kan försöka att inte låta enfald eller lögner drabba någon allt för ofta. Men jag kan inte lova något. Jag kan lova att älska innerligt för stunden om jag i just den stunden älskar innerligt. Och jag kan lova att jag ska försöka vara snäll och ärlig mot mig själv för att förhoppningsvis ge dig en rättmätig chans att själv kunna välja och avgöra vem jag är för dig. Sårar jag dig så gör jag det inte för att jag vill att du ska bli ledsen. Ändå kanske jag sårar dig med flit, jag hade kanske kunnat undvika att såra dig. Jag hade kanske kunnat ändra någonting innan för att du inte skulle behöva bli sviken eller besviken senare. Men hur ska jag veta.
Vi kan bara hoppas att de andra berättar, att vi berättar för varandra. Men ingen kan läsa en annan människan tankar.
Så någonstans, där regnbågen slutar finns vår ärlighet. Där finns våra jag i vår renaste form. Antagligen vill vi aldrig stöta på den platsen. Vi får fortsätta som tårar längs en kind, och hoppas att vi kan minnas något av det vi erfarit med värme.

försök Ett att överlista mig själv.

Jag tror att jag är duktig som kan slita mig loss. Om så bara en endaste gång. Men faktumet att jag överhuvudtaget reflekterar över att skulle vara duktig som inte faller handlöst för mitt beroende av det, visar bara hur svag jag egentligen är. Jag bryr mig så pass mycket att jag måste tvinga mig själv att agera på vilket annat sätt som helst än instinktivt och i linje med min vilja.
Varför vet jag egentligen inte. Och sömnlös låg jag efteråt.

Som en drog. Jag kan sluta. Se, jag kunde ju slita mig just då. Jag är inte totalt beroende.
Att det ens var ett val avslöjar skeendet.

Försummar min luft

Jag får panik när jag tänker på hur lite jag lever i nuet. Hur mycket tid jag just nu offrar för att fundera och planera för det som jag kanske kan få. För dt som jag egetnligen vill, det är någonting i framtiden. Ja gönskar mig någonting annorlunda, och vägrar därför leva i nuet, här, direkt, och bara njuta av tillvaron. Min tillvaro har blivit outhärdlig eftersom jag bara kan se hur det skulle kunna vara och hur det kanske skulle kunna bli. Men hur kan jag nånsin veta om jag kommer få det? Hur kan jag offra så mycket tid på något som jag inte alls kan veta kommer bli så som jag vill. Händer det så händer ju. mEn jag vågar inte släppa taget. Tänk om det är någonting som jag kan göra som tillslut avgör. Hur ska jag kunna riskera att gå miste om det? Men hur många år ska jag få offra? Jag kommer se tillbaka på dessa år sen och fundera över varför jag aldrig kunde leva i nuet, varför jag aldrig bara kunde släppa taget och bara vara. Men jag törs inte. Tänk om det jag vill ska ske då inte sker. När hände detta? när blev jag sån här.. Jag var det aldrig innan, men på precis samma vis som du säger att jag förstörde ditt liv och gjorde att allt du någonsin trott var sant var en lögn, så ändrade du mig och skapade en längtan efter någonting jag inte vet om jag kan få. Och längtan är underbar. Hoppet är underbart, men till vilken gräns? När övergår längtan och hopp till mani och destruktivt ältande? Jag vet inte. Men bra är det inte just nu i alla fall. Jag kan inte njuta av det jag har, men jag njuter så fruktansvärt varje gång jag nästan har, eller kan inbilla mig att jag har det där som jag kanske en gång kommer få. Men bara kanske. Och tiden kastas i soppåsar som bärs iväg och slängs någonstans där jag inte kan få den tillbaka. Hur länge är det värt att leva på det sättet?
Hur många människor kommer jag hinna skada? Eller kommer jag bara hinna skada mig själv? kommer någon alls att bli skadad, eller är det bara jag som missar att leva?
Jag vill inte ha det så här, men jag vet inte hur jag ska kunna ha det på något annat sätt. Jag vet inte hur jag ska kunna ge mig själv någonting annat... Hur vågar man njuta av det man har, om man egentligen vill ha något annat, som man kanske kan får och kanske går miste om om man glömmer bort att kämpa för det? Men hur länge ska man kämpa...
Vi har valt att förstöra varandras nuvarande tillvaro. Ödets jävla nyck och vem eller vad det nu är som styr världen så njuter den nog så hårt över att den kan sabotera så jävla mycket.

gränslöst rosa

Hon vill bli förd bakom ljuset. Älskling, ljug för mig. Allt hon vill är att få tro att detta är den sanna lyckan. Så mycket krävs inte. En liten vit lögn, en undanhållen sanning. Låt mig få leva i tron att min värld är lycklig och glad. Att kärlek är det enda som egentligen regerar i min värld. Hon tror att allting kommer lösas om hon bara slipper den absolut värsta sanningen. Om hon inte släpper in den bittra världen, kan den då komma åt henne? Självklart inte, och hon får fortsätta med sitt fridfulla leende och behöver aldrig överväga en konsekvens.
Älskling, ljug för mig. För mig bakom ljuset.
Le åt mig även om det egentligen är åt en annan. Berätta det bara inte för mig. Låtsas att jag är den enda. Även om jag vet att det inte är så.
För mig bakom ljuset så att jag i alla fall får tro att jag dör lycklig. Att jag har fått leva ett lyckligt och innehållsrikt liv.
Älskling låt mig få fortsätta vara naiv, låt mig aldrig acceptera min olycka. För då skulle jag även behöva acceptera hur patetisk jag är. Och det har jag aldrig fått lära mig ska ingå i livet.
Jag ska ju vara lycklig.
Älskling, visa aldrig ljuset, dra vilka lögner du vill, älskling, var aldrig sann.
För då dör den lilla flickan.

vem vet, inte jag..

Jag undrar så väldigt mycket. Främst så undrar jag varför jag överhuvudtaget funderar så mycket på varför jag undrar. Och så undrar jag varför jag undrar någonting överhuvudtaget och inte bara kan låta allt vara som det är. Om jag inte undrar så borde ju allt bli lite mer logisk, eftersom jag inte skulle ifrågasätta det, och vända och vrida på det till dess det är så uttorkad på all nyttospännandenäring att jag ändå tröttnar.
Jag är ganska trött på att undra...





Det är som att någonting i mig gnager och gnager. Och jag vet inte hur jag ska få bort det. Jag vet inte vad det vill att jag ska göra.
Vad kräver jag av mig?

in blindo

Man kan ju inte ändra på det som hänt. då känns det ju meningslöst att älta det.
Jag tror fan inte att jag blir lycklig om jag skyddar mig i framtiden på grund av det som hänt...
bar å köör!

(eller så låtsas jag vara oviss om min visshet och lever i ett naivt blindo)

i förhållande till allt

Frågan är vad man egentligen vill. Allt jag vill veta är vad jag egentligen betyder, i alla sammanhang tror jag att det är just det som människan strävar efter. Vi vill inte agera så att vi underminerar oss själva, vi vill aldrig riskera att inte sätta oss själva först. Vi vill betyda något. Vi vill vara viktigast, i någons värld, i något sammanhang, och på grund av någonting.
Jag vill bara veta betydelsen av mig själv. Andra faktorer har inte med mig att göra, de berör bara den som orsakat dem och agerat genom eller på grund av dem. Jag vill veta min roll, för först då kan jag förhålla mig till situationen.
Har situationen inte med mig att göra så berör det som händer heller inte mig egentligen. Hände någonting så att det gick ut över mig, fastän det aldrig var intentionen, trots att jag egentligen inte var katalysatorn eller målet, utan att jag egentligen hade någonting med mig att göra, så spelar faktiskt det som hände ingen roll. Egentligen.
Det är svårt att skilja på det.
Men man måste.
Har det inte med mig att göra så kan jag bortse från det.
Av alla människor på jorden är den enda som jag är jag själv. Jag vet vad jag tänker och tycker, det vet ingen annan.
Därför berör det bara mig när det egentligen handlar om mig.

Och hur vet man det...?

stannar jag så kommer jag ångra att jag inte tog reda på vad som finns längre fram. frågar jag inte den jag möter får jag inga svar. jag måste lära mig att läka mig själv, för annars överlever man inte skadorna. man får inte sluta gå över vägen bara för att man alltid blir överkörd. därför måste man kunna läka sig själv. för att kunna fortsätta och alltid våga. aldrig sluta. aldrig ge upp. Det är inte farligt för du är din egen doktor. Du vet hur du ska göra om du bara försöker. Du vet vad du vill om du bara känner efter.
Antagligen vill du fel. Antagligen kommer dina val få så förjävliga konsekvenser att du önskar att du aldrig fötts.
men det är värt det ändå, för du är bara det du upplevt och kännt. det är det som ger dig ett värde och får dig att känna dig värdefull. och du överlever och du blir starkare.
är du inte nyfiken får du inte veta. ställer du dig inte upp igen så dör du.

res dig ur askan, gå in i elden.

platoniskt naiv

Jag har två saker jag skulle vilja skriva om. Det ena är att jag önskar att jag för alltid förblir naiv. Som nu. Det andra är om vad motsatsen till platonisk kärlek är. Jag hittar det ingenstans! Det gör mig jättefrustrerad, eftersom jag insett att jag använt ordet "platoniskt" helt fel. Det ordet har poppat upp i mitt huvud i flera veckor och bara längtat efter att få användas, men jag har varit för osäker. Men då vill jag också veta vad anatonymen är! Sexuell... Sinnerlig. De orden låter bara så tråkiga. Det kan ju inte stå mellan att ha en platonisk realtion eller en sexuell relation? Men det verkar faktiskt inte bättre. Platonisk är alltså då man är mer än vänner men inte sexuella med varann. Jag känner mig som en extrem på båda kanterna.
Och det här med att vara naiv. Inte som i naiv och dum, utan bara hoppfull om världen. Man träffar folk varje dag som säger att "snart blir du cynisk" eller "Du kommer att lära dig att världen är ond" eller "Jag minns när jag trodde att världen kunde bli en bättre plats". Jävla puckon säger jag bara, hur fan kan de säga att de hoppas att jag ska lära mig vilken hemsk plats jorden är? Då är det väl klart att den blir det, om det är DET man ska gå runt och lära sina medmänniskor. Kan de inte bara le och försöka hoppas på det bästa de också? Jag vägrar leva och anta att livet bara kommer bli skit ändå och att alla är elaka och själviska egentligen. Egentligen så är det väl inget fel i att vara självisk i sig. Hursomhelst så vill jag tro att folk kan ändras, och att folk vill ändras. Allt som alla strävar efter är lycka, att vara jävligt krass och materialistisk eller vad man nu ska kalla det är någonting som vissa alltid kommer vara, men det är för att nå en egen lycka. Då är det ju sunt för dem. Det är praktiskt och hälsosamt för en pragmatiker att vara pragmatisk. Vissa är fysiska, andra inte, vissa vill ha platoniska förhållanden, andra enbart fysiska.
kommer ingen vart med det här.
fel dag.
jag vill vara naiv och hoppas på det bästa.
Och jag tror bara på kärlek vid första ögonkastet. Antingen så vet man eller så vet man inte. Att man tycker nån e snygg betyder sällan nånting alls. Ser personen intressant ut så finns där nåt att hooka på.
Så det så.
Andas in och så kittlas det - den känslan. och den enbart.

viss eller oviss?

Om den vise är viss om sin ovishet är då den ovise viss om sin visshet? Eller bara oviss? Jag känner mig väldigt viss om min ovisshet och med det följer en enorm känsla av lamt pucko. Kanske, eftersom jag inte känner att jag kan göra sådär väldigt mycket åt det som jag faktiskt är viss om. Jag vet felen jag gör, jag vet varför jag känner och gör och tycker som jag gör - men när det då innebär att någonting blir fel eller dåligt så gör jag ändå inget åt det. Jag tänker att jag ska göra det, mensjälva aktionen uteblir. And so the mary goes round...

Och nu när jag försöker få mig själv att tro att jag drömt samma dröm i tre nätter och att det är ett tecken så vet jag inte om det är att försöka göra något åt mina misstag eller helt enkelt bara skapa ett nytt sådant. Jag har inte drömt drömmen. Jag låg igår natt och kallsvettades medan jag kom på att det hade varit väldigt skönt att drömma så, för då hade jag haft en anledning att agera. Nu har jag inte det - men om jag agerar och sen skyller på drömmen som jag inte drömt, så låter det vettigare än att bara agera. Och det är väl ungefär så som jag kan tänka mig att all världens sektledare resonerar kring sina ageranden. Skyller på "konkreta saker" - så att det ska bli lättare för folk att ta fasta på det de säger.
Fast jag blir väl knappast sektledare över mig själv utan istället manipulativ kvinna, men den stämpeln gissar jag aldrig kommer lämna mig. Förlikning.

Drömmen kom i alla fall ur ett plötsligt minne och en förfärande, underbar känsla ur det. Känslan som jag hade då minnet slets ur allt det vardagliga och blev Minnet. Hela mitt inre kändes som att det frös till is en millisekund. Jag trodde att det var ett minne som jag förträngt. Hur jag nu kunde inbilla mig nåt sånt förstår jag inte, med tanke på att jag lagrar det mesta skräp som kommer i min väg, och fortfarande inte gjort mig av med bagateller från mycket längre tillbaks Det här minnet är knappt ett år gammalt. Vissheten. I minnet fanns en visshet, och som minne framkallade det något som jag inte ville veta. Men som jag vet. Och det är underbart och förjävligt. Jag njuter och ryser. Hatar och älskar. Som vanligt.

Men jag tycker inte att den vissheten gör mig klok, bara sömnlös. Vilket iförsej är en visshet i sig.

jag förstår inte det här

Jag vet verkligen inte varför jag är här.