Jag tror att jag är duktig som kan slita mig loss. Om så bara en endaste gång. Men faktumet att jag överhuvudtaget reflekterar över att skulle vara duktig som inte faller handlöst för mitt beroende av det, visar bara hur svag jag egentligen är. Jag bryr mig så pass mycket att jag måste tvinga mig själv att agera på vilket annat sätt som helst än instinktivt och i linje med min vilja.
Varför vet jag egentligen inte. Och sömnlös låg jag efteråt.
Som en drog. Jag kan sluta. Se, jag kunde ju slita mig just då. Jag är inte totalt beroende.
Att det ens var ett val avslöjar skeendet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar