Är rädd för framtiden och vill bort från dåtiden. Saknar det som varit och längtar efter det som komma skall. Nuet kan jag inte leva i. Tänk om jag plötsligt skulle inse att jag vill gömma mig? Eller att jag är rädd? Eller lat? Extremt oaktuellt att leva i nuet och behöva möta sig själv.
Istället tar vi varandras händer och försöker tänka på allt runtomkring, på alla andra. För att slippa oss själva. Jag vill slippa.
Jag vill slippa förstå. Jag vill slippa behöva försöka bli förstådd. Jag vill så gärna slippa oroa mig. Slippa ångesten. Slippa undan all min feghet. Men jag vet inte hur. Jag är rädd för att skrämma bort dig och för att ha kvar dig.