Plötsligt slås man av hur mycket man hängt upp sig på någonting. Jag inser att jag lever i en av mig själv påhittad värld. Jag har levt i den i flera år nu. Den är infekterad och hemsk och gjorde mig aldrig lycklig och nu plötsligt tvingas jag inse att den inte ens är sann. Jag hade inte ens behövt leva i den.
Varför är sånt så svårt att se?
Nu vill jag radera bort allt, jag vill stå på egna ben. Jag kan stå på egna ben. Jag behöver inte alls det där någonsin igen.
Och jag vill aldrig, aldrig, aldrig bli som du.
Jag tänker lämna dig.
Och jag kan radera, jag kan stänga ute, jag kan tvinga mig till kontroll.
Alla kan. Nu. Fred.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar