glöd

När man är högst upp på toppen och rider på vågen av euforisk lycka, så kan man antingen betrakta botten som extremt långt bort eller som ett väldigt högt fall. Det är en svår avvägning. Vem tar emot oss när vågen bryts? Vem tröstar när vi inser att allt bara var en dröm?
Ser man alltid på lycka så? Jag tror inte att jag gör det. Jag njuter så fruktansvärt av min näst intill maniska glädje just nu. Glädje över solen, glädje över vänner, glädje över musik, teater, fantastiska omgivning... Men det skulle göra så extremt ont att plötsligt trilla ner. Och det vore så tråkigt att göra hela världen besviken, Hej, jag är inte en glad människa egentligen. Jag har hört att många ser på sig på det viset. Man är rädd att bli för lycklig. Man vill inte sträva efter perfektionen, för då kan man bli besviken.
Men varför är det så farligt att bli besviken? Alla blir det. Jämt. Vi blir ledsna, och sårade och hatar och tjurar och gråter, hela tiden. Och enligt empiriska studier skulle man ju kunna konstatera att vi överlever. Så varför är vi så rädda?
Livet gör ont. Det är då vi känner att vi lever. Och när vi är som mest lyckliga, men nånstans så känner vi oss tryggare i olyckan, eftersom då slipper vi i alla fall den värsta smällen när vi kraschar, eftersom vi intalar oss att det är den som gör ondast. Men smällen kanske får oss att inse saker? Inse vad vi behöver ta tag i, att vi är mänskliga, och antagligen så är det bara vi själva som kan göra någonting alls åt vår egen situation.
Och vi kan bli lyckliga tror jag.. sådär euforiska.. Jag vill vara det. Jag vill sträva mot det. Jag vill aldrig ha en lugn, harmonisk, 8-5 vardag, där hela min dag beror på om jag fått kaffe på morgonen eller inte. Jag vill leva. Jag vill njuta.
Jag vill våga bada i fontäner och sumobrottas när jag är 50. Jag vill fortfarande våga. Jag vill känna min glöd.
Den får aldrig slockna. Glöden ger hettan, och hettan ger livet.